Jag är trött. Alltid. Förutom mellan klockan 21:00 och 04:00. Då är jag pigg som än lärka och det bidrar till att jag varje natt är tvungen att göra en noga räknad konsekvensanalys. Nu mera har jag och min sambo en automatisk väckarklocka och det finns ingen chans i helvetet att få sova till klockan 9 någon gång mer under de närmsta 10 åren. Så. Antingen får man passa på att njuta av den tid man har utan en Pomfa-fia som hänger i benet (dvs nattetid) och då vara skittrött dagen efter då hon kommer hänga i benet. Eller så får man gå och lägga sig så att man är lite mer possessiv till att ha en tjej som hänger i byxbenet och inte klarar av att hennes mamma tar två steg ifrån henne. 1-årskris kallas det visst. Jag försöker trösta henne genom att säga "Gumman, dit liv kommer aldrig bli lättare än nu". Konstigt nog tycker hon det är en klen tröst.