Du ljuva sommartid

Sjuttioelva fästingar senare så är vi hemkomna från Gamlan i Ålands nejder. TBE oroar mig. Borrelia också men det senare har jag haft några gånger sen jag blev den Mattlerska släktens bihang. Hur som haver. På söndag är det dop. Det blir nog bra.

Irmeli har fyllt 1 och därför skulle jag vilja ha ett potpurri av bilder här och nu. Men det kommer. När jag orkar leta reda på den externa hårddisken och kabeln till kameran. Irfa-pirfa-pomfa-fia tultar runt och men har inte ställt så många frågor kring dopet. Vi har tjuvtestat den anrika dopkolten och den har en perfekt tittut-kjol tycker hon. Sedan kommer hon säkert under ceremonin upptäcka akustiken i kyrkan. Sen kommer hon nog bli ganska arg när prästen kommer låta henne plaska i dopfunten men sedan ta bort henne därifrån. Nä, jag är inte nervös. Det här blir nog bara roligt...

första stegen

Ibland har tydligen jag tur. I går kväll när jag filmade PomfaFia så tog hon sin första riktiga promenad.

Skithår

Att ställa upp som hårmodell är egentligen det dummast jag gjort i hela mitt liv. Nu är jag less på att ha håret uppsatt med hårnålar och trött på att inte kunna återskapa den röda färgen. Iofs så kan jag lura Irmeli när hon blir stor att jag var hipp som ung (att använda ordet hipp är nog ett tecken på motsatsen iofs).

Nu längtar jag tills jag kan klippa mig i någon sån här frisyr (alltså den första varianten):

Jag är trött. Alltid. Förutom mellan klockan 21:00 och 04:00. Då är jag pigg som än lärka och det bidrar till att jag varje natt är tvungen att göra en noga räknad konsekvensanalys. Nu mera har jag och min sambo en automatisk väckarklocka och det finns ingen chans i helvetet att få sova till klockan 9 någon gång mer under de närmsta 10 åren. Så. Antingen får man passa på att njuta av den tid man har utan en Pomfa-fia som hänger i benet (dvs nattetid) och då vara skittrött dagen efter då hon kommer hänga i benet. Eller så får man gå och lägga sig så att man är lite mer possessiv till att ha en tjej som hänger i byxbenet och inte klarar av att hennes mamma tar två steg ifrån henne. 1-årskris kallas det visst. Jag försöker trösta henne genom att säga "Gumman, dit liv kommer aldrig bli lättare än nu". Konstigt nog tycker hon det är en klen tröst.

Älskade systrar

Mycket har hänt på fronten. Vi har varit nere i de småländska skogarna och umgåtts med mina släktingar. Varje gång vi är där tar Irmeli ett stort utvecklingsspång. Nu tog hon sina första medvetna steg och gången dessförinnan så lärde hon sig krypa. Jag vet inte om man ska se det som ett tecken på att mitt barndomshem är en extremt utvecklande miljö (med en mormor som förskolepedagog) eller som jag åker hem allt för sällan.

Stimulerande aktiviteter har vi dock haft. Vi har varit på Astrid Lindgrens värld. Kusin Olga 2 år uppskattade det mycket. Irmeli 11 månader uppskattade gungan. Mammorna uppskattade det också. Sotaren och männen i uniform (dvs Kling och Klang) går inte att dra för hackor.

Nu sitter jag med planering inför Irmelis dop och födlare. Det förstnämnda känns lite dubbelt. Jag är inte typen som döper mitt barn med tanke på att jag i hela mitt (tonårs) liv tyckt att det känns knepigt. Men jag måste döpa henne och varför inte slå två flugor i en smäll. Dop och födelsedagsfirande.

Nu kanske det blir lite risk för allt för personligt. Men efter att jag och J. mentalt och oberoende av varandra planerat Irmelis begravning inom Svenska kyrkan, så känner jag en stor tacksamhetsskuld över att vi slapp verkställa en sån. Men veckorna efter Irmeli föddes (och var mycket sjuk) så kände jag en sorts tröst i att jag visste att kyrkan skulle hjälpa mig med allt det jobbiga om jag var tvungen att be om hjälp. Därför vill jag döpa henne. Jag vet inte om det är av rätt anledningen. Man skulle kunna säga att det var ödet som gjorde henne frisk. Men jag tror nog hellre på Gud än en tärning.

Hur som haver. Nu ska psalmer väljas, födlare-presenter ska köpas. Och jag funderar på vad jag ska ge henne att äta för smarrigt.

Älskar: http://sverigesradio.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2072770&BroadcastDate=&IsBlock=

Motion

Egentligen borde jag inte bjuda på denna film, men vad gör man inte för konsten. Mitt råd är att inte titta i filmens övre marginal eller lyssna på den utmattade sucken i slutet.

Misshandel

I dag är nog första gången som jag på riktigt skällde på min dotter.



När jag har henne på höften så biiiiiiter hon. NEJ!!!!! fungerar inte. Jag har försökt i tusen olika tonfall. Lekt arga leken, morrat, låtsats gråta. Jag har inte vågat berätta om misshandeln till BVC utan lidit i tysthet. Men idag kom min barnguru, bästaste vän och tillika trebarnsfadern Lars med ett tips: "Säg nej och sätt ner henne på golvet", sade han och gäspade. Det funkade. Irmeli satt på golvet och underläppen skakade så som en underläpp bara kan skaka i disneyfilmer.

Jag fick dåligt samvete och det resulterade i:



Att jag ville visa att vi är på samma nivå. Jämställda.

Angst (ej teenageangst längre tyvärr)

Nå! För att härma min finlandssvenska far till barnet. Just nu är det illa mellan känsla och förnuft. Moderskapet. Som jag tidigare nämnt så har jag beslutat att vara hemma med Irmeli i ett halvår till. Men det jag inte avslöjat är att jag kommer utnyttja systemet och ansöka om Kd´s vårdadsbidrag så att min föräldrapenning räcker fram tills i januari. Två månader räcker. Sen kan det bli blockskifte om så önskas. Samtidigt fick Jörgen brev på posten i dag att vi fått förskoleplats på tha förskola no.1. Och här sitter jag klämd mellan "Irmeli är liten bara en gång" och "Jag som har en snippa borde ut och tjäna pengar för att motverka dålig statistik". Men nej. Jag vill hellre att hon är 1 1/2 när hon börjar än 1 år och 2 månader. Och det handlar kanske mest om mina känslor. Inte att förskola är dåligt. Irmeli som är så social skulle trivas som fisken. Men jag är egoist. Jag är inte redo.

Just det. En Irmeli också:

Mina päron ligger nerbäddade i Mollys rum eftersom de ska ta flyget till Palma i morgon. Men pappa är lite rädd för att att dö under flygresan eftersom mamma inte bokade flygplansmat under den tre timmat långa färden. Så kanske följer jag med istället.

Det som slog mig är att det känns underligt att ens föräldrar "Å, tack vad snällt" för att man plockar fram en ren handduk eller "Nej men inte ska väl jag behöva ha ett täcke" etc etc. De har snutit min näsa i 10 år, stått ut med mina tonårshormoner och stått i iskalla ridhus och förfrusit fötterna medan jag skumpat runt på små ponnys. Dom behöver inte tacka för en ren handduk.

I dag var det en alldeles perfekt dag. Nästan. Jag la Irmeli för att sova vid tio tiden, den tiden som hon vanligtvis brukar sova förmiddag vid. Vid tolv sov hon fortfarande inte. Hon hade nog med att slå kullerbyttor i spjälisen. Jag testade med att trycka i henne mat som hon självklart ratade. Jag drog i vredesmod på mig mina jympadojjor och yogabrallor och skulle gå ut i stadsskogen. Av med mammamagen tänkte jag (men det är lika bra att ge sig eftersom det är hudgardin). Hon somnade direkt. Min plan var att gå en rask promenad i skogen. Istället gick jag till det mest undanskymda stället i skogen och tände en cigarett. Som en hund... (för att överväga det wt i detta scenario känner jag mig tvungen att dra paralleller med Kafka)

Att vara hemma eller inte.

I måndags var jag utan Irmeli för första gången på länge och det kändes väldigt konstigt. Det är fascinerande vad man hinner med under en halv dag utan barn. Jag:
- köpte en bikini som var som klippt och skuren för min postgravida kropp
- svullade en subwaymacka
- passade på att röka som en borstbindare
- var på landstingsarkivet och rekognoserade hur forskningsunderlaget till mitt examensarbete ser ut (det ser mumma ut)
-var på Carolina rediviva
-läste bok i solskenet

Under samma tid men med Irmeli så hinner jag med att:
-vara nära på att komma utanför dörren innan jag inser att det ju faktiskt är dags för mat eller sova

Det var nästan så jag i en nanosekund började ifrågasätta mitt beslut att vara hemma med Pomfa-Fia ytterligare ett halvår.

Ett halvår med:


eller ett halvår med:


Det sista alternativet är ju minst sagt lite tystare och lugnare men i morgon skjuter jag upp förskolestarten och sen ska jag försöka spendera så mycket tid i arkivet som möjligt under sommaren i stället.

Just nu ser jag väldigt mycket fram emot att gå på Fotografiska när de öppnar. Och min önskedröm är att de säljer affischer av konstverk av Vee Speers som ställs ut:


Bildkälla:http://fotografiska.eu/Museet/Utstaellningar/The-Birthday-Party

Jag börjar få mina näsborrar tillbaka. Halleluja! Jörgen hade dubbelsidig öroninflammation så man kanske kan säga att det är lite mer synd om honom är mig.

Dagens Irmeli:
Irmeli kan till min stora glädje fortfarande ha mitt traderafynd. Ett par po.p hängselbyxor i storlek 50. Men de sitter ju lite annorlunda nu mot hur de satt för ett år sedan.

Krig

På vår gata i stan pågår det ett krig just nu. Det stora Matkriget med Irmeli på ena sidan fronten och hennes föräldrar på den andra. Just nu leder Irmeli stort. Hon kör med vissa tekniker som är förbjudna enligt Haagkonventionen.

Hennes taktik ser ut som följer:
1. Ignorera fienden så länge som möjligt. Det handlar om uthållighet.
2: Parera skeden som närmar sig munnen.
3. Vägra öppna portarna för införsel av förnödenhet.
4. Vilseleda fienden så de ska tro att någon annan förnödenhet som hon kan plocka med själv ska duga. På så sätt fördröjer hon även nästa sammandrabbning.
5. Kasta all förnödenhet ned för ättestupa.



Film av Taktik 5.

Sjukdom

På vår gata i stan hägrar sjukdomen. (Men inga bebisgungor så långt ögat kan nå) Om det inte är Irmeli som snorar och hostar så är det jag eller Jörgen. Den sistnämnda ligger nu med feberfrossa, en god bok och en temp som ligger på 37,4. Stackarn. Den förstnämnda matstrejkar. Jag känner mig ganska lugn inför det eftersom min egen aptit inte heller ligger på topp. Men hon har inget mer att ta av. Nu är det olja i allt som gäller.

Molly har helt förståeligt flytt fältet till sin kära mor.

Det underliga med att vara krasslig är att man värdesätter vissa saker i livet som man inte gör när man kan andas med näsan. Helt plötsligt har jag fått en så stark lust att ta på mig mina oanvända, två månader gamla gympadojjor och bege mig ut på en rask morgonpromenad i stadsskogen. Putsa fönstren känns också lockande.

Nu kommer en bild som inte har ett dugg med detta att göra utan mer finns till för att denna blogg ska skapa ett ha begär hos mina anhöriga:




Nej, det är inte jag på bilden. Det är Totikki Majrova, Pompe, Irfa, Pomfa, Irmeli.

Ok. Nu vet jag hur man gör för att publicera text. Nu är det dags för nästa nivå. da da da. Publicera en bild.

Nu när jag borde sätta igång på allvar med mitt examensarbete anser jag att det är läge att aktivera denna blogg. Den startade jag för länge sedan när jag hade mycket andra viktiga saker att göra. Nu gäller det testing testing testing.