Sjukdom

På vår gata i stan hägrar sjukdomen. (Men inga bebisgungor så långt ögat kan nå) Om det inte är Irmeli som snorar och hostar så är det jag eller Jörgen. Den sistnämnda ligger nu med feberfrossa, en god bok och en temp som ligger på 37,4. Stackarn. Den förstnämnda matstrejkar. Jag känner mig ganska lugn inför det eftersom min egen aptit inte heller ligger på topp. Men hon har inget mer att ta av. Nu är det olja i allt som gäller.

Molly har helt förståeligt flytt fältet till sin kära mor.

Det underliga med att vara krasslig är att man värdesätter vissa saker i livet som man inte gör när man kan andas med näsan. Helt plötsligt har jag fått en så stark lust att ta på mig mina oanvända, två månader gamla gympadojjor och bege mig ut på en rask morgonpromenad i stadsskogen. Putsa fönstren känns också lockande.

Nu kommer en bild som inte har ett dugg med detta att göra utan mer finns till för att denna blogg ska skapa ett ha begär hos mina anhöriga:




Nej, det är inte jag på bilden. Det är Totikki Majrova, Pompe, Irfa, Pomfa, Irmeli.