Mycket har hänt på fronten. Vi har varit nere i de småländska skogarna och umgåtts med mina släktingar. Varje gång vi är där tar Irmeli ett stort utvecklingsspång. Nu tog hon sina första medvetna steg och gången dessförinnan så lärde hon sig krypa. Jag vet inte om man ska se det som ett tecken på att mitt barndomshem är en extremt utvecklande miljö (med en mormor som förskolepedagog) eller som jag åker hem allt för sällan.

Stimulerande aktiviteter har vi dock haft. Vi har varit på Astrid Lindgrens värld. Kusin Olga 2 år uppskattade det mycket. Irmeli 11 månader uppskattade gungan. Mammorna uppskattade det också. Sotaren och männen i uniform (dvs Kling och Klang) går inte att dra för hackor.

Nu sitter jag med planering inför Irmelis dop och födlare. Det förstnämnda känns lite dubbelt. Jag är inte typen som döper mitt barn med tanke på att jag i hela mitt (tonårs) liv tyckt att det känns knepigt. Men jag måste döpa henne och varför inte slå två flugor i en smäll. Dop och födelsedagsfirande.

Nu kanske det blir lite risk för allt för personligt. Men efter att jag och J. mentalt och oberoende av varandra planerat Irmelis begravning inom Svenska kyrkan, så känner jag en stor tacksamhetsskuld över att vi slapp verkställa en sån. Men veckorna efter Irmeli föddes (och var mycket sjuk) så kände jag en sorts tröst i att jag visste att kyrkan skulle hjälpa mig med allt det jobbiga om jag var tvungen att be om hjälp. Därför vill jag döpa henne. Jag vet inte om det är av rätt anledningen. Man skulle kunna säga att det var ödet som gjorde henne frisk. Men jag tror nog hellre på Gud än en tärning.

Hur som haver. Nu ska psalmer väljas, födlare-presenter ska köpas. Och jag funderar på vad jag ska ge henne att äta för smarrigt.